Efter att jag följt Yami till bussen, tröck jag in hörlurarna i öronen och tröck på play sen tog jag en omväg hem som tog ungefär 40 min.. och under dem 40 minuterna hann jag tänka och rensa tankarna lite.

Folk kommer alltid lämna dig, spelar ingen roll vilka löften dem lovat dig eller hur mycket drömmar dem målat upp med dig i dem, eller hur än betydelsefulla är för dig.
Folk kommer alltid lämna oavsett hur beroende DEM gjort dig utav dem. Folk kommer att lämna dig på ett eller annat sätt, vare sig vems fel det är.
Det här är nog en av det största läxorna jag lärt mig hittills: People ALWAYS Leave.
Det är även största anledingen till varför jag inte litar på folk eller iaf har svårt att lita och släppa in folk i mitt liv.

Men när jag väl släppt in någon så har jag inte velat släppa dem i första taget.
Det som skrämmer mig nu är att jag börjar få svårare att släppa in folk men lättare att släppa dem när dem lämnar mig. 
De skrämmer mig att jag sakta men säkert börjar bli någon som inte bryr sig, som inte ORKAR bry sig.
Orkar inte försöka hålla kvar folk som betytt och betyder så mycket.

Jag har försökt och försöker fortf göra allt i min makt för att folk i min omgivning ska känna att JAG kommer alltid finnas där för dem när dem behöver.
Jag försöker alltiid ställa upp med vad jag kan. Pengar, stöd, tröst, tips och råd.
Whatever, jag försöker. Men det spelar ingen roll. Folk lyckas ändå hitta någon anledning till att lämna.

Men.... Jag har överlevt varje person som lämnat min sida.
Och jag kommer överleva nästa person också.
Jag får mina repor och blir lite kantstött mn... Jag överlever.
Jag klarar mig.
"Ung Och Stolt, Jag Är En Krigare. Med Tron På Mig Själv Går
Livet Vidare."