Har ni någonsin känt er ensaamma fast ni är omgivna av vänner och familj?
Har nog aldrig känt mig såhär ensam, inte på ett bra tag iaf.
Hur mycket jag än pratar och försöker förklara för folk hur jag känner och tänker känns det ändå som om ingen förstår mig, vilket medför att jag sitter själv och bara ältar och ältar saker och ting om och om och om igen i mina egna tankar. Känns som om folk missförstår mina handlingar totalt..känns som om ingen riktigt förstår något med mig överhuvudtaget.. Men hur kan jag begära något av någon annan när jag själv inte förstår mig eller ens vet vad jag vill? Jag kan inte förklara den här känslan jag har för den som inte upplevt den själv..
Nästaan som en lätt panikångest? Vilket inte heller säger så mycket för den som inte upplevt en panikångest förut..
Och på det här, börjar jag bli sjuk.. Och på det, måste jag plugga inför högskoleprovet och fixa nya dansteg inför dansen.. Känner att jag orkar inte. Vet att jag klagar men... Inget är som jag tänkt mig.. Inget....