Ett leende var det enda som krävdes för att jag skulle börja kompromissa för mig själv.
En rörelse mot min hud var det enda du behövde göra för att jag skulle glömma mina löften till mig själv.
En kram med en lätt puss mot min kind var det enda som behövde ske för att jag skulle tänka tyst för mig själv: "Men tänk om" och "Det blir annorlunda".
Varför ger jag dig makten? Varför ger jag dig Den makten som får mig att låta dig (själv omedvetandes om det) styra mig och mitt tänkande? Varför? 
Vi båda vet att Det inte var som det brukade vara, Vi vet också att Det antagligen inte kommer bli som förr heller.
Kanske är det för mycket begärt från min sida att ens be om att Det ska bli som förut, när det hänt så mycket, 
så många broar som bränts och så många saker har blivit sagda. Kanske är det meningen att vi ska hitta en ny väg till varann? Kanske är det meningen att vi ska hitta våra egna vägar med egna val och möjligheter.. våra egna liv, som sedan för oss ihop? Kanske är inte kärleken det som ska slå oss samman...?
Säger inte att jag inte bryr mig om dig. Säger inte att jag inte tycker om dig. Säger inte att jag ångrar dig.
Menar inte att jag inte vill ha dig, säger inte att jag vill släppa dig.
Allt jag säger är att jag vill att du ska bli aallt vad du kan bli, att jag ska ha möjligheten att bli allt vad jag kan bli, utan att någon av oss hålls tillbaka. För det förtjänar vi.