Det är sjukt hur en person kan se rakt igenom dig och läsa dig som en öppen bok när du själv inte ens kan göra det med dig själv. Och det är sjukt hur press och stress kan få dig att göra saker du normalt annars inte skulle göra. Och det är sjukt hur besviken man kan bli på sig själv.

Jag känner igen den här känslan.. hela den här grejen. Jag börjar bli tom, känna mig tom.
För mycket på för kort tid. "Jag vill göra alla nöjda till.. förutom mig själv." Stämmer rätt så bra.
"...Bara för att du är så jävla konflikt rädd" Yup tiopoängare igen.
Förstör saker och ting för mig själv genom och försöka vara perfekt. Som jag inte är.
Men det känns som om det är inte okey, för mig, att inte vara perfekt..  Är så rädd att om jag är något annat än perfekt så blir jag som jag va förut.. och jag vill verkligen verkligen verkliigen inte vara så.. för då, då finns det inget att tycka om..inte värd att tycka om.. men nu har jag förstört mer än vad jag kan fixa och jag skäms.
Hur ska jag kunna berätta och förklara?
Jag vet själv att det inte är okey. Jag vet själv att det kommer såra och göra folk arga. Folk som jag genuint bryr mig om och älskar....

Jag orkar inte. Inte just nu. Det får bli sen.