Du sa att du förstod om jag var arg. Du sa att du var arg på dig själv. Men JAG, jag orkar inte vara arg längre.
Jag orkar inte vara arg, eller ledsen eller besviken längre. Jag vill bara gå tillbaks till vad vi hade.
Gå tillbaks till dem blickarna vi utbytte med varann. Dem blickarna som förklarade vad vi kände mer än vad tusentals ord kunde göra. Jag säger inte att det inte dök upp känslor då du förklarade vad det var, klart det gjorde. Flera frågor dök upp.... Var? När? Hur? men jag orkar inte. Vill inte behöva tänka mer.
Jag vill bara vara. Vara med dig, vara i din närhet. Låter saker vara. 

Minns du baby vad jag sa till dig? Jag sa till dig att jag inte skulle gå någonstans. Lovade att jag skulle stanna.
Stanna vid både toppar och dalar. Hur höga topparna än är och oavsett hur djupa dalarna blir, så kommer jag stanna. Kommer finnas där för dig att luta dig mot när saker blir för tungt för dig att bära själv, kommer gå brevid för att hjälpa dig upp dem gånger du faller.

Det här är jag som stannar. Det här är jag som hjälper dig upp efter att du ramlat.