Gottegris.
Jag måste verkligen ta och skärpa mig..
Jag ska:
Börja cykla till och från skolan (OAVSETT väder)
Lägga av totalt med allt som räknas som godsaker i ett par veckor så jag blir av med suget.
Sticka direkt till gymmet efter skolan/LIA:an.
MÅSTE äta nyttigare, fasta tider.
Man tycker ju att, att jag inte vill se ut såhär borde va motivation tillräckligt men tyvärr så funkar inte det.
JAg tänker äähh jag går till gymmet imorn ist.. eller neej jag går i helgen när jag har mer tid. Men den "imorn" eller "den helgen" kommer aldrig utan jag är hemma eller umgås med polare och stoppar i mig massa godsaker.
Men NU sätter jag ner foten. Jag VÄGRAR se ut som en strandad valross i sommar.. Så enkelt är det.
Jag gillar ju känslan jag får ett efter ett grymt pass på gymmet..
Nu får jag sätta mig själv på prov och min självdisciplin..
Mycket jag måste fixa till nu.. främst med mig själv. Och det känns som om det här är en bra början.
Om jag börjar ta hand om mig själv och ser till att jag, min kropp och psyke mår bra, kanske det löser dem andra knutarna som en följd. Jag kan ju iaf hoppas på det. Det skulle hjälpa en hel del just nu.
Some Cant Tell The Diamonds From The Stones.
Det är inte lätt att skilja ett sandkorn mot ett guldkorn, men jag har fått så mycket lättare att skilja dessa två mot varandra idag.. <3
Its Crazy
Det är sjukt hur en person kan se rakt igenom dig och läsa dig som en öppen bok när du själv inte ens kan göra det med dig själv. Och det är sjukt hur press och stress kan få dig att göra saker du normalt annars inte skulle göra. Och det är sjukt hur besviken man kan bli på sig själv.
Jag känner igen den här känslan.. hela den här grejen. Jag börjar bli tom, känna mig tom.
För mycket på för kort tid. "Jag vill göra alla nöjda till.. förutom mig själv." Stämmer rätt så bra.
"...Bara för att du är så jävla konflikt rädd" Yup tiopoängare igen.
Förstör saker och ting för mig själv genom och försöka vara perfekt. Som jag inte är.
Men det känns som om det är inte okey, för mig, att inte vara perfekt.. Är så rädd att om jag är något annat än perfekt så blir jag som jag va förut.. och jag vill verkligen verkligen verkliigen inte vara så.. för då, då finns det inget att tycka om..inte värd att tycka om.. men nu har jag förstört mer än vad jag kan fixa och jag skäms.
Hur ska jag kunna berätta och förklara?
Jag vet själv att det inte är okey. Jag vet själv att det kommer såra och göra folk arga. Folk som jag genuint bryr mig om och älskar....
Jag orkar inte. Inte just nu. Det får bli sen.
