Mama taught me good
Ge och ta. Ska de vara såå svårt i en relation? Oavsett vikken relation det är tal om? Mor/dotter, pojkvän/flickvän, vänner doesnt matter.. Hela grejen handlar om att ge OCH ta. Du ger tillit, "tar"(får) tillit. Du ger otänksamt och du förhoppningsvis tar tillbaka den. Det blev iaaf jag uppfostrad med.. men har märkt att det är inte alla som har fått den gåvan att uppfostras med. Dem är som gamar över gammal kadaver och bara tar, tar och tar.
Tycker det är såå sjukt ledsamt och TRÖTTSAMT om inte annat. Menar det krävs TVÅ personer i en relation...
Det är itne bara en persons jobb att få det och funka.... Jaa jag vet inte alls vart jag skulle komma med det här..
Kände bara att jag behövde få ut det ur mitt system.
Tycker det är såå sjukt ledsamt och TRÖTTSAMT om inte annat. Menar det krävs TVÅ personer i en relation...
Det är itne bara en persons jobb att få det och funka.... Jaa jag vet inte alls vart jag skulle komma med det här..
Kände bara att jag behövde få ut det ur mitt system.
Heaven is there.. somewhere..
Deppdag idag.. Inte kunnat sova, tankarna snurrar runt och jag har gråten i min hals.. Jag vet inte alls vad jag vill eller vad det är jag egentligen känner längst in. Jag kan inte skilja mina känslor.
Jag kan inte skilja på saknaden.. Är det dig.. OSS jag saknar? Eller är det bara vetskapen att du finns där?
Är det känslor eller är det bara att jag är så fruktansvärt rädd för att vara ensam? har jag svårt att släppa helt för att jag vill att du ska vara min eller vill jag bara itne att någon annan ska få dig för att den personen den får, har JAG hjälpt till och byggt upp....?
du framkallar fortf känslor hos mig bara jag ser eller hör ditt namn.. men jag vet inte varför.. eller hur jag ska tolka de känslorna.
Det enda jag vet.. är att jag får panik(!!) av att se folk röra sig framåt i sina liv.. och med sig själva medan jag står och trampar. Känns som om jag sjunker i kvicksand.. ju mer jag kämpar för o komma loss.. desto snabbare sjunker jag....
Jag kan inte skilja på saknaden.. Är det dig.. OSS jag saknar? Eller är det bara vetskapen att du finns där?
Är det känslor eller är det bara att jag är så fruktansvärt rädd för att vara ensam? har jag svårt att släppa helt för att jag vill att du ska vara min eller vill jag bara itne att någon annan ska få dig för att den personen den får, har JAG hjälpt till och byggt upp....?
du framkallar fortf känslor hos mig bara jag ser eller hör ditt namn.. men jag vet inte varför.. eller hur jag ska tolka de känslorna.
Det enda jag vet.. är att jag får panik(!!) av att se folk röra sig framåt i sina liv.. och med sig själva medan jag står och trampar. Känns som om jag sjunker i kvicksand.. ju mer jag kämpar för o komma loss.. desto snabbare sjunker jag....
